5/1-2008 Igår kväll tog vi det oerhört
tunga beslutet att låta Pastis få somna in för gott. Allt känns overkligt
och orättvist då vi trodde vi skulle få många fler år tillsammans. Saknade
är oerhörd och tanken att aldrig mer få ha honom vid min sida har inte
sjunkit in än.
Som fyraåring tog vi bort Pastis tonsiller.
Efter operationen fick han Rimadyl "för säkerhets skull". Men, det visade
sig att han var överkänslig. Mitt framför mina och veterinärens ögon fick
han akut ett blödande magsår och höll på att mista livet. Efter den
händelsen har vi alltid varit mycket restriktiva med medicin till honom.
Tyvärr medförde det en känslig mage då magsåret lämnade en stor ärrbildning.
Under hösten har han fått allt mer problem med magen och vi har försökt med
allt. Blodprover, röntgen, ultraljud och gastroskopi där man tog flera
biopsier visade inte något mer än en mycket ful magslemhinna. Vi har provat
alla typer av medicinering och alla tänkbara dieter för att lugna magen.
Ingenting har hjälpt han har kräkts upp allt han har fått i sig och bara
blivit smalare och mått allt sämre. De två sista veckorna
har allt gått fort utför. Han blev så svag och mager, vägde bara 25 kg,
och hade svåra kräkningar hela tiden. Det kändes hemskt att inse att det
inte längre fanns något vi kunde göra för honom. Mer än att låta honom få
ro. Så igår kväll fick han somna in på sin favoritplats i hallen, bredvid
Fanny och med hela familjen runt sig.
Sov gott mitt hjärta - du lever för alltid vidare
i våra minnen och genom alla dina fina barn och barn-barn. Vi saknar dig så
oerhört.
För alltid i
vårt hjärta/Forever in our heart
4/11-09
En sorgens dag. Min älskade fina Fanny har fått somna in, lugnt och
stilla hemma i min famn, 9 år och 9 månader gammal. Hennes humör var
alltid på topp men hennes kropp orkade inte mer. För ganska exakt
två år sedan fick hon diagnosen spondylos och under långa perioder
var hon smärtfri och glad och vi kunde tävla för fullt. Men i maj i
år blev hon plötsligt sämre och vi fick börja ge henne
smärtstillande medicin. Under den varma sommaren gick allt ganska
bra även om benen inte alltid bar. Men med kylan blev hon allt
stelare och drog dessutom på sig flera urinvägsinfektioner. När
svansen förra veckan började hänga och det var uppenbart att
pålagringarna i ryggraden knep allt mer om nerver och muskler och
hon hade ont trots maxdos Rimadyl så kändes det inte längre som ett
värdigt liv. Fanny har gett mig och familjen så oerhört mycket
glädje och värme. Hon har glänst i utställningsring och de gånger
hon var samarbetsvillig i skogen var hon brilliant i sin
markeringsförmåga och viltfinnarinstinkt. Men framför allt var hon
en högt älskad familjemedlem. Enda trösten just nu är att vi tack
och lov har en bit kvar av henne genom sonsonen Toulouse. Sov gott
min älskade kanelkringla - Queen of Meatballs.
